Specialsök - Spår - Lydnad

      Uppdrag & Utbildningar 



MALM & MINERALPROJEKT

Trolla markerar kopparkis.

Bakgrund

Mitt intresse för malm och mineralprospektering startade 2004, efter en företagsutbildning på Bergsskolan i Filipstad. Det var en fantastisk kurs, från att inte kunna något, kunde jag efter två dagar finna tio olika sorters mineral ute i fält. Till min hjälp hade jag; förstoringslupp, magnet, elpropp, hammare och såklart en av världens mest inspirerande lärare: 

Rob Hellingwerf!


När sedan Rob tipsade mig om att man kunde använda sig av hundar för att finna malm, så blev jag väldigt intresserad. Hösten 2006 började jag träna min hund Trolla, (se bild) till att söka efter sulfidmalmer med Rob som geologisk expertishjälp. Han visade mig intressanta övningsområden med specifik malm som är värdefull i träningssynpunkt för hundar. Det var väldigt roligt och Trolla lärde sig fort att markera sulfidmalm samt att skilja på olika sorters mineral. Av olika orsaker gjorde vi ett uppehåll från malmsöket.

Tibbe markerar sulfidmalm.

För 2,5 år sedan togs intresset för malmletning fart igen. Denna gång med mer professionell inriktning då jag blev kontaktad av en geolog med stora drömmar och visioner som behövde min hjälp. Jag gick en ettårig specialist utbildning inom specialsök vid HundCampus. Mina kunskaper utökades betydligt; Idag vet jag hur man bedriver en kvalificerad inlärning inom specialsök. Vetskapen om malm och mineral utbildning på hundar som startar i avancerad laboratoriemiljö och slutar med övningar ute i fält är också avsevärt större.

Kopparkis från varphög i Norrköping.

 

 

Mineral X 

Rob, jag och Tibbe.

En gråmulen novemberdag insåg jag att jag behövde riktig geologisk experthjälp för att komma någonstans inom detta område. Jag beslutade mig för att kontakta Rob Hellingwerf igen... Han var positiv till det och kom med ett förslag på en spännande utmaning; "Skulle det möjligtvis gå att lära hundarna att detektera ett industrimineral som absolut inte luktar någonting?!" Jag antog utmaningen och tillsammans med min vän Ylva samt hennes hundar, (som också var studerande vid HundCampus) startade vi "Projekt Mineral X"

 

Så en dag i smällkalla vintern kom det sig att vi påbörjade inlärningen av det svårprospekterade och "doftlösa" industrimineral tillhörande kategorin Silicate mineral med formeln Calcium silicate, CaSiO3. Dess namn är Wollastonite.

Wollastonite

Vi påbörjade inlärningen i laboratoriet vid ett speciellt och unikt träningsredskap. Den är utformad för att optimalt ge hunden dess rätta förutsättningar för att effektivt detektera och särskilja rätt ämne. Inledningsvis fick hundarna verkligen jobba med sin näsa och hade svårigheter med att detektera detta preparat. "Oj", tänkte vi då, och tänkte sedan lite till... "Ja just det", sa vi sen och ändrade lite på ämnets fysiska egenskaper. Sådär, nu gick det lättare! 

 


Tålamod

Med strukturerad inlärning och envist tålamod fortsatte vi att stegvis bygga upp hundarnas doftreceptorer. Dagliga, korta och lyckade repetitioner som åtföljdes av en god natts sömn för hundarna visade sig ge spännande effekter. De kunde nu identifiera ämnet i mindre och mindre mängd och med svårare och svårare störningar i den omkringliggande miljön. Hur var det möjligt när de från början knappt kunde detektera det? Vad är det som händer när en hund kan utöka mängden doftreceptorer för ett visst ämne? Ja, det är nog så att det gamla talesättet "Sov på saken" spelar en stor roll.

 

Vid sömn överförs en stor del av luktinformationen via hundens luktreceptorer, (proteiner som binder doften) till nervceller, (axoner) som förs vidare till storhjärnan och luktinformationen når slutligen medvetandet. Varje gång detta händer så bildar luktcellerna kemiska synapser med andra nervceller. Det som är intressant här är att vid upprepning av luktinformationen så förstärks nervcellerna genom förgreningar, (dendriter) som blir fler och starkare. Alltså behövs det många repetitioner av den specifika doften och lika många vilopauser för ett lyckat resultat.

Idag kan mina hundar identifiera wollastonit med ett lager av ca 5 cm sand och mossa över sig. I morgon (efter en god natts sömn) kan vi mer...

Wollastonite


 


 


 

 

Är hundar användbara till att hitta malm och mineralfyndigheter?

Denna fråga ställer sig en del undrande till, och gör det med all rätt. Jag vill påstå att hundarna har alla förutsättningar till att vara till stor hjälp men under vissa förutsättningar.

Utbildningen av hundarna är avancerad och bör utföras av förare som har kompetens och erfarenhet, det är i alla fall min uppfattning. Personligen tror jag att det är svårt om man "bara" har gått en kurs vid den lokala hundklubben. I det här fallet är det viktigare med stor hundkunskap än om man har geologiska kunskaper. Bäst resultat tror jag man får om kan kombinera malmprospektering med expertkompetens inom varsitt område, dvs. duktig geolog + duktig förare + duktig hund = Bättre förutsättningar.


Innan man börjar inlärningen är det bra om man vet vilken doft det är man presenterar för hunden. För att ta sulfidmalmer som exempel så ingår där flera olika typer av bergarter och mineral. Om jag exempelvis vill att min hund ska hitta koppar och jag tränar in det på en "stuff" så vet jag inte med säkerhet vilka doftmolekyler som fångas upp av hundens receptorer. Sulfidmalmer innehåller vanligtvis olika typer av svavelhaltiga mineral som kopparkis och kopparglans, zink, bly, silver, nickel och ibland guld. Vi antar att det är den svavelhaltiga lukten som finns i alla sulfider eftersom det är den doften vi känner. Men sulfidmalmer innehåller andra typer av mineral och bergarter också. Vanligt är järn, magnetkis, glimmer samt pyrit. Det senare kallas även för svavelkis eller i folkmun, kattguld. Pyrit har inget som helst ekonomiskt intresse men är en mycket vanlig förekommande mineral i den svenska berggrunden, både som association till de mer värdefulla metallerna men de kan lika gärna förekomma utan dem. Här får man experimentera sig fram...


Att hundar har ett fantastiskt doftsinne är bekant för de flesta. Om en hund lätt kan finna malm i ytan så klarar den väl självklart att finna malm 12 meter ner i marken också?! På den frågan svarar jag att jag tror att det är möjligt om hunden vet att den ska ta dessa små doftmolekyler just DÄR och just DÅ. Jag har aldrig sett det själv. Som förare måste man ha kunskapen hur man lär hunden att "kalibrera" sin nos så att den tar dessa små mängder, och tvärtom. En hund kan lika gärna gå förbi stora mängder av doft, (stora malmblock) om den bara blivit tränad i att just ta en liten mängd doft.

I dagsläget finns det inga kvalitetssäkrade specialsökhundar för malm och mineral. Jag tror inte det har funnits några heller. Så hur ska man då kunna veta om hunden kan sitt jobb eller inte?! Denna bransch är ju oerhörd nischad och det finns inte många som sysslar med det. Media vill gärna blåsa upp annorlunda och exklusiva händelser, kanske inte alltid de vill eller kan göra undersökande journalistik heller. Nyheter säljer.. 

Jag skulle vilja ge er ett litet tips för att få en fingervisning om huruvida hunden överhuvudtaget kan detektera ett visst preparat eller inte. I det här fallet kan vi då ta malm som exempel. Det bästa är om man kan ta ett prov direkt från fältet, helst ska proverna ha legat under jord så att ingen tagit i dem. Samla även in omkringliggande bergarter och övrigt material som grus, mossa, osv som ska användas till störning. Allt ska förvaras i kärl med samma bakgrundsdoft. Har man inte möjlighet att samla in från fält och måste använda sig av de stuffer som finns tillhands, så kan man med stor fördel göra följande:

Koka proverna i vatten eller diska på högsta temperatur, (70 grader) i diskmaskin, även det stenar som ska vara med som störningspreparat. Använd inte diskmedel. Använd tänger för att lägga ner dem i exakt likadana burkar som också är diskade så det blir samma bakgrundsdoft. Burkarna bör vara försedda med ett nätlock, (mesh) för att hunden inte ska kunna se preparatet. Man bör ha minst sex burkar, en till det rätta preparatet och fem till de preparat som ska fungera som störningsdofter.

Hunden får sedan på kommando söka igenom burkarna. När hunden markerat en burk så flytta runt på alla burkarna och upprepa detta ca tre - fyra gånger. Har den markerat rätt alla gångerna så är det en indikation på att hunden kan känna igen doften av malm. Men, det är inte samma sak som att hunden kan identifiera malmen i alla typer av miljöer och djup.


Måste man krångla till det så? Nej, det behöver man givetvis inte, det beror på vad man är ute efter för resultat. Man kan ta en stuff av exempelvis kopparkis som legat i jackfickan tillsammans med favoritbollen och kanske lite Frolic också. Sedan kastar man den långt ut i fält eller lägger ned bara på golvet tillsammans med andra stenar, (som inte har samma bakgrundsdoft). Vad tror ni händer om en sten ligger i en ficka med godis och bollar? Den är naturligtvis kontaminerad med dessa dofter. Vilken doft tror ni hunden letar efter då...;) 

 

Finns det en marknad för dessa hundar? 

Svårt att säga, många vill nog förlita sig på den tekniska utrustning som finns. Det finns dock många mineral som är svåra att hitta trots dagens teknik. Wollastonit tillhör dessa mineral. Själv har jag inte ansträngt mig särskilt mycket för att marknadsföra mig. Mitt projekt inom malm & mineral är långsiktigt då jag vet att det tar tid. Jag är inte på något vis fullärd och det återstår många träningspass. Det är däremot oerhört spännande och min ambition är att samla på mig så mycket kunskap som möjligt. Ytterligare en förutsättning för att lyckas är att man är en nörd, men en ödmjuk sådan :) 


 

Denna text är skriven av Susanne Larsson, 2014  - copyright SpecialHunden.