Specialsök - Spår - Lydnad

      Uppdrag & Utbildningar 



BLOGG

Min blogg


Tillbaka till översikten

2015-04-17

Spåra med glädje!

Mjuka spår, hårda spår, nyfikenhetsspår, precisionsspår, näringsspår, motivationsspår, konkurrensspår, frispår, gamla spår, färska spår, torra spår, fuktiga spår, egna spår, andras spår, tävlingsspår, tjänstespår, aktiveringsspår...

Ovanstående ord är olika begrepp och varianter av spår, finns säkert fler. Med tiden har jag provat de flesta utom tjänstespår, (av naturliga skäl). Jag är definitivt ingen expert inom området spår. De finns de som har kolossalt större erfarenhet och bättre kunskaper.

Spårtapp, blindspår, felspår, avbrutet spår, "kan inte spåra alls, nu fattar jag ingenting, matte"... har jag också upplevt ;) Känslan av frustration och besvikelse kan jag ärligt erkänna att jag också stundtals känt genom åren. Jag tror att det är många som känner igen sig. Man fastnar och vet inte hur man ska komma vidare. Det är inte så roligt längre.

Första gången jag kom i gång med spårning med hund var runt 1988. Det var en appellklass tävling, (SBK). Det gick bra, minns poängen fortfarande; 275,5 poäng. Sedan dess har det gått upp och ner med både resultat och glädjen i att spåra; Ja, rubriken syftar faktiskt till min/vår egen glädje. Oftast fokuserar vi bara på att hundarnas motivation i spåret... Det är lätt hänt att man glömmer bort betydelsen av ens egen förväntan och motivation i och inför spårarbetet.

När fel och frustration inträffar är min uppfattning att vi går för fort fram och har ett för stort tänk på prestation. Om jag vid inlärning "tävlar när jag tränar" ligger fokus på färdigt resultat. När jag "tränar vid träningen" brukar det bli andra/bättre resultat.

Min nuvarande hund Tibbe är den som lärt mig mest om spårarbete. Han har nyligen fyllt fyra år. När han var runt 14 veckor så provade jag första gången med ett valpspår av modellen "nyfikenhetsspår".

Detta innebär i korthet att någon person/jag har gått ut ett kort spår och lagt ut ett eller flera roliga föremål i slutet av spåret. Man för fram valpen så att den är väldigt nära spåret men säger ingenting. Man "väntar ut" valpen, denna kommer efter ett tag att tycka att, "Vad tråkigt det här verkar vara, matte säger inget, det här är så tråkigt så jag måste kolla om jag kan hitta något roligt. Oj, här luktar det, vad är det, vart leder det, vad händer om jag nosar här? = Nyfikenheten tar överhanden och valpen börjar spåra!

Tibbe tog aldrig upp ett sådant spår. Ej heller vid 6 månader eller senare. Mina tidigare 5 hundar hade alltid fungerat på nyfikenhetsspår, redan som små valpar. Alla är vi uppenbarligen olika, även inom samma ras. Tibbe har vissa likheter av tjuren Ferdinand ;) När Tibbe var 10 veckor lade jag ut min jacka under en buske vid dagiset när jag skulle lämna in min då 2,5 åriga son. "Ligg kvar här snälla du", sa jag med bultande hjärta, (lugn ni, området var stort, men inhägnat). Tibbe låg under samma buske under flera veckors dagisinlämning och hämtning. "Jag ligger hellre här och luktar på min goda jacka"!! :)

Tibbe är en cool och godhjärtad grabb som gillar det mesta. Mycket miljöstark, (why worrie, är hans inställning) och alla älskar honom. Han kan också bli väldigt arg!! Mycket sällan det inträffar dock.

Vid ett års ålder fick han sin första introduktion i precisionsspår, (i samband med min utbildning vid HundCampus). Det gick bra. Det var lätt för honom: han följde synliga spår i sanden. Med hjälp, med direktiv. Gör så här, bra nu gör du rätt fortsätt så!

Tibbe behövde onekligen hjälp för att komma igång. Ingen direkt naturbegåvning tyckte väl jag då. Vi övade vidare på fält, (mjuka spår) blandat med och hårda spår, (asfalt). Svårt, svårt upplevde jag det många gånger. Det kändes aldrig riktigt bra. Det fanns ingen riktig glädje. Jag tappade motivation och gick över till SBK/skogsspår modellen. Det gick lite bättre. Han fick gå spår efter Hanna, (som han är känslomässigt tokgalen i), det gick mycket bättre. Tibbe fick frispåra, oj nu gick han ännu bättre! Det blev lite roligare att spåra igen... Vi tävlade lite och blev uppflyttade till elitspår.

I slutet av förra året blev Tibbe halt. Det visade sig vara en mjukdelsskada i bogen. Efter 4,5 månader är han fortfarande inte bra, (skadan har gått upp flera gånger). Han har gått på rehab och nästan blivit bra... den senaste magnetröntgen visade på mild inflammation i en led och ett ligament i bogen.

Tibbe har varit i rehab mer eller mindre hela vintern och vi kommer att fortsätta med det hela våren. Vad gör man med en hund som inte får anstränga sig för mycket fysiskt men inte heller vara i direkt totalvila?! Specialsök, (mest vid plattform och golvbana) samt spåra på plant underlag har varit min "räddning" för att kunna aktivera honom så han är mentalt tillfreds.

Vi har spårat väldigt mycket de senaste månaderna. I takt med att tiden gått så har min målbild ändrats. Tävlingar känns väldigt avlägset; 3 månaders rehab till, eventuellt en operation var det sista svaret från min veterinär.

Vi spårar nu för enbart aktivering. Eller Rehabspår som jag väljer att kalla det. På grund av skadan vill jag bara spåra på plana underlag och jag vill att han ska gå sakta, inte dra. Jag vill också att det ska kännas roligt och utmanande för både honom och mig. Det har varit helt kravlöst och ingen som helst tanke på framtida prestationer. Vi har spårat allt ifrån bara hårda spår, (asfalt) till bara mjuka spår, (fält/gräs). Spåret har haft liggtid allt ifrån 5 minuter till som mest, 17 timmar, (bara av praktiska anledningar). Vi har spårat i Folkparken mitt inne i Norrköping, bara för att det kändes roligt och utmanande. Vi har påbörjat att "kedja" ihop spår på olika underlag, (terrängskiften). Jag har även lagt ut mat, (torrfoder kulor) i spåret vilket jag inte tidigare gjort. Det har gjort stor skillnad, koncentrationen och motivationen väger nu lika.

Nackdelen med näringsspår, dvs lägga ut mat i fotspåret, är att det kan få väldigt tråkiga följder med att hunden tar sig friheten att äta allt han ser på backen. Det händer, (även om det är sällsynt) att just min/din hund skulle kunna råka ut för "anti-hundtjänst" .Dvs sjuka personer som lägger ut förgiftad mat :( Detta skriver jag bara som en tråkig påminnelse...

Jag är numera väldigt nöjd med hur Tibbe spårar, eller rättare sagt "precisionsspårar". Det är säkerligen inte helt perfekt i perfektionistens ögon... och vi har fortfarande problem med bland annat vinklar som går i motvind.

Skillnaden nu är att vi spårar med glädje. I alla lägen. "It's you and me buddy" känsla i spåret. Det flyter på. Tibbe har fått en helt annan säkerhet i spåret. Vi har gjort det på "vårt vis", helt enkelt. (Här vill jag påpeka att det såklart skett utan tvång, i vanlig sele, ingen "inspänning"). Bara tid och tålamod och en hel del mat i spåret. Jag längtar till varje gång vi ska ut och spåra. Jag känner en förväntan inför utmaningen att göra spåret svårare och svårare.

Detta har dock inte kommit "gratis", att komma till egen självinsikt och ta del av andras kunskaper är alltid värdefullt, men; Att läsa och/eller lyssna sig till olika metodiker hur man lär sin hund att spåra på bästa vis kommer man ingen vart med om man inte praktiserar det i verkligheten. Min uppfattning är att det ligger många träningstimmar bakom en framgångsrik spårhund. En del hundar har medfödd spårtalang redan som valpar, en del inte. Detta betyder inte att den hund som inte är en naturbegåvning inte kan bli bra. Denna hund kan i slutändan bli väldigt bra, till och med bäst! Man måste helt enkelt gilla att träna mycket om ska få en mångsidig och spårnoga hund, tror jag :)

Avslutningsvis tycker jag att man inte ska krångla till det för mycket. Våga prova. Din hund vet inte om att det blir "fel" förrän du i så fall påtalar det. Håll koll i början var spåret går. Funkar det inte, säg "tjolahopp, då går vi väl hem då" :) Ge absolut inte upp, på't igen. Låt det ta sin tid.


Jag filmade förra veckans spårträning. Det var en fredagkväll och jag hade gått ut ett spår på ett skolområde. Vill du titta på filmen, gå då till menyn "Video", klicka därefter på menyn "Spår på skiftande underlag".


/Susanne



Tillbaka till översikten