Specialsök - Spår - Lydnad

      Uppdrag & Utbildningar 



BLOGG

Min blogg


Tillbaka till översikten

2015-02-04

Jobba ihop med sin hund - Ett drömyrke för många...

Många är det som har en dröm om att få jobba operativt, dvs yrkesmässigt tillsammans med sin hund. Helst inom ett område där hunden får göra nytta med hjälp av sitt luktsinne. Att gå en kurs inom specialsök innebär för många en början till att förverkliga denna dröm. Alla har förstås inte den drömmen. Många vill gå en kurs för enbart aktivering eller för att lösa andra beteenden hos sin hund och många bara för att utvecklas inom andra områden helt enkelt.

Vad är då min dröm – Min målsättning med mina hundar?

Eftersom jag ibland får den frågan så tänkte jag besvara den mer utförligt här.

Tyvärr måste jag börja med att erkänna att jobba operativt med mina hundar inte är min högsta dröm. Inte i dagsläget i alla fall. En gång i tiden fanns visserligen en vision om det. När jag var i 9-10 års åldern och fick vara med och titta på när min grannes släkting, som jobbade inom tullen och tränade sin labrador föddes nog möjligen en dröm. Det jag minns är att jag framförallt kände en stor inspiration för just hundträning.

Jag har tränat specialsök i flera år nu och jag har gått en yrkesmässig utbildning inom det samt även att jag har det som min enda, (delvis i alla fall) och (futtiga) inkomst. Mina hundar tränas dagligen inom olika aktiviteter. Ofta, ca 2 - 3 gånger/vecka inom specialsök. De har med tiden blivit rätt duktiga på det. Så varför är det då inte min dröm att jobba ”på riktigt” inom specialsök?!

Motivation.

Allt har med motivation att göra, eller rättare sagt bristen på motivation.

Det handlar om tid och andra prioriteringar. Jag har valt att prioritera tävlingssporten/SBK före operativa specialsök "mål". Alla som är involverade inom SBK vet hur mycket det slukar ens tid. Jag är aktiv inom det ideella föreningslivet som instruktör, funktionär och som tävlande.
Jag har två hundar som tränas med sikte på elit i flera olika bruks-, och sportgrenar.

Jag vill inte välja bort det livet. Jag gillar föreningslivet och jag älskar framförallt tillhörigheten som det för med sig.

Men man behöver väl inte välja bort det, kan man inte göra både och, kanske någon undrar nu? Jo, jag tror absolut man kan göra båda delarna med sin hund. Träningsmässigt så gör jag det. Jag upplever inte att hundarna har några nämnvärda problem med att skilja de olika arbetssituationerna åt.

De, (Tibbe är såklart mer tränad än Nordica) vet när de ska söka efter människovittring och när de ska söka efter specifika preparat. Ibland händer det att jag glömmer att sätta på rätt tjänstetecken/associationsföremål och ibland säger jag fel sökkommando för respektive preparat. Men likväl, de vet skillnaden. De kanske inte alltid har den bästa apporteringen eller den ”korrekta” markeringen. Tibbe har en passiv markering på preparat samtidigt som han låter som en visselpipa. Egentligen vill Tibbe skälla men det vill inte jag. Någonstans där på vägen kom ljudet av en visselpipa in i bilden och det blev en kompromiss! (Han är sedan valpstadiet inlärd på skallmarkering på malm och det har han väldigt svårt att släppa). Men likväl så vet han när han ska apportera in funnet föremål eller vara kvar och markera, eller som i personsöket; Gripa sökrullen, springa in till mig och därefter göra ett påvis mot figuranten igen. Hundar kan en hel del.


Frånvaron på motivation beror inte enbart på tidsbrist. I själva verket finns det periodvis gott om tid. Det finns en del andra faktorer som inverkar också.

Några frågor jag tänker på...

Är det verkligen mödan värt? En stor insats i tid, betalar det sig tillbaka? Finns det en efterfrågan på denna typ av preparatsökande hund? En stor del i att ”hitta” uppdragsgivare är att marknadsföra sig. En rejäl marknadsföring som tar mycket tid och energi?! Är jag beredd att många gånger behöva jobba ensam om man bortser från ”hundkollegan”? Orkar jag hålla humöret på topp och motivera min hund trots många och långa tomsök? Är jag beredd att ständigt leta uppdrag och inte ha en säker inkomst, (hunden kan bli sjuk också)?

Jag tänker också på det här med att ha en välutbildad och ”konkurrensduglig” hund. Jag har en benägenhet att vara sådär ärlig och ”moralisk”. Rätt ska vara rätt liksom. ”Skitjobbig” kanske en del uttrycker det...;) Men, jag vill helst att min hund ska ha någon form av intyg att han kan sitt jobb för att med gott samvete kvittera ut en eventuell ersättning. Jag tänker på en kvalitetssäkring alltså. Hur många finns det som kvalitetssäkrar hundar i Sverige, (bortsett från tull, polis och försvarsmaktens hundar)? En, två? Vem har utnämnt dem i så fall, är de självutnämnda, oberoende?! Finns det en kvalitetssäkring bakom ”kvalitetssäkrarna”?! ”Skitjobbig”?!! Ja, jag sa ju det ;)

Nu är det inte min mening att vara kritiskt mot de som finns. De gör säkerligen ett jättebra jobb och det är ju bättre att det finns några få än inga alls.

Man kan såklart jobba operativt utan kvalitetssäkring. Det finns det många som gör. Helt ok för mig. Så länge jag slipper ”konkurrera” om jobben i så fall ;) Det är det här som gör det så underbart att få tävla; på lika villkor...:)


Men så finns det andra omständigheter som gör att min motivation också har slocknat. Olika händelser har inträffat som gjort att min motivation har sjunkit. ”Rätt ska vara rätt” dvs jag, råkade träffa på ”Fort och fel/Jag ljuger så mycket jag bara kan". Ett samarbete (inom ett specialsök område) som höll i två år innan jag tvärt bröt. Det fanns helt klart psykopatiska tendenser i denna person. Sådana personer ska naturligtvis inte få inkräkta i ens liv.

Jag reste mig och gick vidare och startade om med ny glöd. Det slutade med besvikelse igen... det var i och för sig inte helt oväntat, dumt av mig att tro något annat. Tillhörigheten kan verkligen se olika ut har jag fått erfara. Självklart så förde händelsen något gott med sig – jag utvecklades!

Sist men absolut inte av minst betydelse, har min egen inställning till ämnet vi ska söka efter stor betydelse för min motivation. Helst vill jag känna en spänning själv i att finna det hunden söker. När jag letade efter sulfidmalm ihop med hundarna så vaknade ”jägaren” inom mig. ”Guldfebern” har dessutom drabbat mig vid flera tillfällen ;) Vid ett tillfälle vaskade jag i en bäck i Svappavaara. Jag kände inte av myggen, jag blev som besatt :) En obeskrivligt skön känsla då tid och rum försvinner.


Sammanfattningsvis finns det personliga skäl till att jag just nu inte vill arbeta yrkesmässigt med mina hundar. Men jag vet att det är många som vill det.

Jag känner därför en stor glädje till att jobba i projekt med mål att undersöka och kanske hitta fler användningsområden för specialsökande hundar. Min motivation till att hjälpa andra finns fortfarande kvar och jag delger resultaten till mina kursare och till dig som läser. Min tro på goda människor kommer aldrig att försvinna. Naivt? Hellre det än inskränkt och bitter!! ;)

Avslutningsvis lägger jag in ett kort filmklipp från 2013 på ”Visselblåsaren” Tibbe!


//Susanne

 Visselblåsaren Tibbe.mp4


Tillbaka till översikten